Jag lägger ner.
Japp. Du läste rätt. Skulle egentligen droppat den här nyheten för några dagar sedan men då råkade det vara första april.
Skälen till varför är inte så många. Ett skäl är att jag helt enkelt tröttnat på det här att skriva långa texter. Ett annat är att jag gått igenom de senaste inläggen och konstaterat att jag mest bara tipsar om olika saker. Det funkar ju inte. Så den här bloggen får dö.
Men jag finns på ett annat socialt media. Där skriver jag för brinnande livet och är stundtals mycket intressant.
Vi hörs och ses på Twitter.
Pussåkram och hejdå!
/Andreas
Kooom heeeeem, vi börjar ooom igeeeen!
Igår eftermiddag släppte jag ut henne som vanligt. Denna gången så följde jag med henne för att se vart hon egentligen tar vägen när hon är ute och rör på sig. Vi gick en sväng, vi jagade andra katter, vi studsade runt på lekplatsen och sen så gick vi hem igen och åt en bit mat.
Efter vår gemensamma matstund släppte jag ut henne igen. Sedan dess är hon som uppslukad av jorden. Ingenstans är hon att finna. Så här länge har hon aldrig varit ute. Jag tog en liten promenad nu på morgonen och kallade på henne. Men ingen Sigrid. Bara en massa andra katter som inte är lilla bedårande Sigrid. Lilla kärleksgrynet. Min katt. Mitt allt här på jorden. Ute på upptäcktsfärd och jag har ingen aning om var sjutton hon håller hus.
Jag tror att jag börjar förstå vad min mor menade när hon berättade att hon sov med ett öga öppet när jag och bror var ute och härjade på nätterna när vi fortfarande bodde hemhemma. Tycker man om någon tillräckligt mycket så saknar man, man oroar sig för vad personen (eller snarare katten i det här fallet) håller på med och man undrar när tusan personen (eller katten) behagar komma hem. Att katten dessutom inte har någon mobiltelefon som man kan ringa till är en klart försvårande omständighet.
Så. Lilla kärleksgrynet. Kom hem och ät och drick och vila nu. Jag saknar dig och oroar mig och... Bara du kommer hem så är allting förlåtet. Skrapet på tapeterna i sovrummet. Drivorna som du river ut över hela toagolvet när du får ryck och studsar runt i kattlådan. Alla trasiga vinglas som du puttat ner från bokhyllan.
Kom hem. Det är allt jag begär.
Jag hade en dröm…
... imorse vid klockan 05 så väcktes jag som vanligt av att min katt trampade omkring på mig. Jag steg upp, gav henne mat och gick sedan och la mig igen.
Det är då den konstiga drömmen infinner sig. Den var konstig av framför allt två anledningar; jag minns allt som hände i drömmen och alla som medverkade i drömmen var folk som jag känner.
Jag var nyutexaminerad sjuksköterska på en akutmottagning någonstans i Sverige. Det var min första arbetsdag på det här stället, jag hade några dagar tidigare fått ut min legitimation från Socialstyrelsen och var beredd för att arbeta.
Det första som är konstigt med är följande; samtliga kollegor på den där akutmottagningen är människor som jag sedan tidigare vet arbetar inom vården. Jag kände igen varenda en. Vi satt i fikarummet och pratade gamla minnen. Sånt som vi varit med om tillsammans förr i tiden.
Då går larmet, större trafikolycka på en motorväg strax utanför staden. Om några minuter kommer skadade in med ambulans. Efter en stund kommer den första bilen in i ambulanshallen. Jag tar emot den. Först ser jag inte vem det är. Det är min egen mormor. Hon klarade sig inte. Nästa patient är min pappa. Han klarade sig inte. I samma anda så radades familjemedlem efter familjemedlem upp där på akutmottagningen. Ingen klarade sig.
Efter en stund så dök den sista patienten upp på en bår framför mig. En äldre herre som suttit fastklämd och som fick klippas ut av räddningstjänsten men som verkar ha klarat sig utan några större skador.
Jag tittar ner. Min morfar, i verkligheten död sedan några år tillbaka, ligger där på båren. "Jag lever! Jag lever!".
Då vaknar jag. Skräckslagen och med andan i halsen. Satte mig raklång upp i sängen och tittade mig omkring. Det tog någon minut för mig att komma tillbaka till verkligheten. Mardrömmar är så himla läskiga. Som tur är var det länge sedan jag drömde någon... Så jag antar att det var dags.
Inatt ska jag drömma om vackra ting har jag bestämt. Glada, ljusa, trevliga saker.
Pappersarbete och omvårdnad.
Katten Sigrid är fortsatt astrött. Känns ovant på något vis. Vid den här tiden så brukar hon vara jättepigg och studsar omkring som en toka och jagar möss, mina ben och dammvippor och allt möjligt. Men inte idag.
Så jag får göra lite pappersarbete istället. Som att fylla i registeringspapper för den chipmärkning som utförts. Det är rätt fiffigt faktiskt. Om Sigrid skulle få för sig att gå iväg på promenad och inte hitta tillbaka (eller, gud förbjude, skulle bli påkörd eller liknande) så kan den vänliga själ som hittar henne vända sig till polisen eller veterinär. Dessa kan då med en särskild mackapär avläsa ett unikt nummer. Detta unika nummer kan man sedan knappa in i en databas. Simsalabim får man fram mitt namn, personnummer, adress samt telefonnummer. Förhoppningsvis behöver jag aldrig få det där samtalet från en veterinär eller polis, men det kan ju bli så en hemsk dag.
Vidare så ska jag hålla koll på ett operationssår. Det känns inte så jättesvårt egentligen. På jobbet brukar vi titt som tätt ha koll på sår och det gör att jag känner mig rätt säker på hur jag ska bedöma Sigrids lilla sår. Frågan är om det samma sak inom humanmedicin och veterinärmedicin? Gult smetigt var och rodnad = obra? För att vara riktigt på den säkra sidan tog jag en bild på det hela när vi kom hem. Nu är det bara till att jämföra mot den varje dag fram till dess det är dags för stygnen att tas. Bilden är lite halvläskig så jag väljer att vara smakfull nog att inte publicera den.
Usch. Jag tycker så synd om Sigrid som måste ha den där tratten på sig. Samtidigt är hon rätt söt i den, men det är jag rätt ensam om att tycka tror jag. Sigrid har redan lyckats dra av sig den två gånger. Exakt hur detta har gått till är för mig ett mysterium eftersom jag satt åt den rätt ordentligt (nej, inte så hårt så hon inte kan leva...), men jag antar att det är en fråga om envishet från Sigrids sida. Vill inte en katt något, så blir det inte så. Punkt.
Det här första veterinärbesöket (i hela mitt liv) har gett mig en annan insikt.
När jag hämtade lilla kärleksgrynet efter operationen så fick jag både muntliga och skriftliga instruktioner på hur jag på bästa sätt ser efter Sigrid. Jag fick möjlighet att ställa frågor. För en gångs skull så hade jag ungefär sjutusen frågor. Nästan samtliga av dessa rörde nyss nämda sår och hur jag ska göra med det.
Det är väldigt sällan som jag har fått en ärlig möjlighet att ställa frågor när jag själv varit föremål för sjukhusbesök. Än mindre fått skriftliga instruktioner att falla tillbaks på. Än mindre fått ett telefonnummer att ringa om jag har några frågor.
På något sätt känns det nästan som att djur har det bättre än vi människor här i landet. Eller så kan det vara som så att veterinärer och djursjukvårdare ser sina patienter (och dess ägare inte minst) som kunder. Människor som kommer tillbaka nästa gång om de är nöjda och får ställa frågor, blir bra bemötta och inte känner sig som om att de är en stoppkloss mellan avdelningen och läkarexpeditionens sköna varma kopp kaffe.
Nu jamar hon uppfostrande på mig där ute i hallen. Bäst att titta till henne.
Sköterskehatten på.
Mors.
Tröttkatten.
Härmed meddelas från Mösen att Katten Sigrid idag den 1 mars 2012 har varit hos legitimerad veterinär Micke Bremberg för allra första gången. Hon mår efter omständigheterna bra, men hon är trött efter de åtgärder som utförts och är ordinerad vila för att läka och återhämta sig från det ingrepp som utförts. Således är samtliga av Sigrids officiella framträdanden inställda i åtminstone två veckor.
De ingrepp som utförts är chipmärkning med registering hos Svenska Kennelklubben, kastration samt även vaccinering mot vanligt förekommande sjukdomar som kan drabba katter. Förfarandet är fullt normalt för unga katter och skall icke tolkas som att Katten Sigrid är i kritiskt skick. En full återhämtning är att vänta.
Frågor kan ställas till Katten Sigrids pressekreterare som nås via Twitter, Facebook,telefon eller mejl.
Shameless self-promotion!
I och med Melodifestivalen 2012 så har jag lyckats samla ihop över 800 låtar i min lilla trevliga spellista. Jag tar inget som helst ansvar för att du ska tycka att låtarna nödvändigtvis är bra. Min spelllista och då bestämmer jag vad som platsar. En sak är dock säker. Du hittar allt möjligt i den...
Facebook vs Twitter.
Två sociala medier. Det ena går ut på att man känner varandra på riktigt och det andra på att man tycker att någon är intressant nog att följa utan att denna behöver utföra någon motprestation.
Detta medför en knippe mer eller mindre jobbiga problem... Facebook börjar bli värre än värst. Det är helt värdelösa bilder med någon klyschig text som oftast går ut på att man duger som man är, det är milslånga texter om hur illa behandlad man är, det är milslånga kedjebrevsliknande statusar och inlägg. Eller så är det alla dessa jävla appar på Facebook. Lösningen på problemet är att antingen bara ha killar som vänner på Facebook eller att gå alldeles bananas med inställningarna för vilka personers uppdateringar man absolut inte vill se. Att folk inte har vett på att förstå att jag inte är ett dugg intresserad av klyschiga, pissdåliga, statusuppdateringar/bilder skrivna på grammatiskt inkorrekt engelska. Mysterium modell jättestort.
Det enda som egentligen är bra med Facebook är chatten och att kunna leta reda på den där snygga tjejen dagen efter dagen före. Lite som skolkatalogen, fast 2.0. Sen slutar fördelarna med Facebook.
Sååå... Kommer vi ju till Twitter. Som jag gillar betydligt mycket mer. Kanske framför allt för att jag gillar det här med bloggar. Twitter är ju som en liten liiiiten microblogg typ. Man kan skriva om precis vad som helst. Om sin katt, om sitt fotbollsintresse, om sin vardag, om sitt arbete, om sin favorithobby. Eller så behöver man inte skriva någonting. Man kan bara följa olika personer eller organisationer som man tycker är intressant. Twitter har en gräns på 140 tecken per inlägg för att få sagt det man vill ha sagt. Det kräver en viss disciplin och skrivkunnande. Med andra ord slipper man skitlånga utläggningar där 95% är svammel.
Det bästa med Twitter är dock; totalt ointressant människa/organisation kanske följer mig, men det betyder inte att jag nödvändigtvis måste följa henne/honom/dem.
Dessutom är Twitter bra på ett annat sätt. Man kan följa vem som helst i deras vardag. Man kan se vad de har på gång. Skriver de om något så kan jag skriva till honom/henne/dem och ställa frågor eller lämna en kommentar. Men det absolut bästa är att man inte måste känna personen ifråga för att ta den av dennes tweets (inlägg). Det räcker med att man tycker att han/hon/dem är intressant nog att följa.
Jag får väl ha kvar mitt Facebook-konto för att liksom inte tappa bort mig totalt. Men om ni vill veta vad jag gör om dagarna så får ni kolla min Twitter. Alternativt kika in här.
Min dag.
Denna dagen alltså. Full av pepp. Bland annat ett säkert vårtecken; yours truly som NOGGRANT och OMSORGSFULLT putsar rutorna på bilen. Det tog sin lilla tid och katten Sigrid såg till att jag gjorde jobbet ordentligt genom att jama uppfostrande på mig. Blastade Spotify på full sula så hela grannskapet kan höra under tiden som jag satt där i bilen och putsade upp rutorna till en, i mina ögon, helt sanslös glans.
Jag kände att det var läge att ta bilen ut på en tur. Det blev en rätt lång sådan...
Halvvägs till Norge nästan! Hahaha. Jag och "mina ta en sväng med bilen". Måste lära mig det här med måttfullhet. Men det är kul att köra på ställen där man aldrig kört föut. Lite som en utmaning. Hur som hest kan det dock härmed meddelas att Marstrand står kvar och inväntar alla stekare och norrmän lagom till midsommar.
Jepp.
Tjing!