Shameless self-promotion!
I och med Melodifestivalen 2012 så har jag lyckats samla ihop över 800 låtar i min lilla trevliga spellista. Jag tar inget som helst ansvar för att du ska tycka att låtarna nödvändigtvis är bra. Min spelllista och då bestämmer jag vad som platsar. En sak är dock säker. Du hittar allt möjligt i den...
Facebook vs Twitter.
Två sociala medier. Det ena går ut på att man känner varandra på riktigt och det andra på att man tycker att någon är intressant nog att följa utan att denna behöver utföra någon motprestation.
Detta medför en knippe mer eller mindre jobbiga problem... Facebook börjar bli värre än värst. Det är helt värdelösa bilder med någon klyschig text som oftast går ut på att man duger som man är, det är milslånga texter om hur illa behandlad man är, det är milslånga kedjebrevsliknande statusar och inlägg. Eller så är det alla dessa jävla appar på Facebook. Lösningen på problemet är att antingen bara ha killar som vänner på Facebook eller att gå alldeles bananas med inställningarna för vilka personers uppdateringar man absolut inte vill se. Att folk inte har vett på att förstå att jag inte är ett dugg intresserad av klyschiga, pissdåliga, statusuppdateringar/bilder skrivna på grammatiskt inkorrekt engelska. Mysterium modell jättestort.
Det enda som egentligen är bra med Facebook är chatten och att kunna leta reda på den där snygga tjejen dagen efter dagen före. Lite som skolkatalogen, fast 2.0. Sen slutar fördelarna med Facebook.
Sååå... Kommer vi ju till Twitter. Som jag gillar betydligt mycket mer. Kanske framför allt för att jag gillar det här med bloggar. Twitter är ju som en liten liiiiten microblogg typ. Man kan skriva om precis vad som helst. Om sin katt, om sitt fotbollsintresse, om sin vardag, om sitt arbete, om sin favorithobby. Eller så behöver man inte skriva någonting. Man kan bara följa olika personer eller organisationer som man tycker är intressant. Twitter har en gräns på 140 tecken per inlägg för att få sagt det man vill ha sagt. Det kräver en viss disciplin och skrivkunnande. Med andra ord slipper man skitlånga utläggningar där 95% är svammel.
Det bästa med Twitter är dock; totalt ointressant människa/organisation kanske följer mig, men det betyder inte att jag nödvändigtvis måste följa henne/honom/dem.
Dessutom är Twitter bra på ett annat sätt. Man kan följa vem som helst i deras vardag. Man kan se vad de har på gång. Skriver de om något så kan jag skriva till honom/henne/dem och ställa frågor eller lämna en kommentar. Men det absolut bästa är att man inte måste känna personen ifråga för att ta den av dennes tweets (inlägg). Det räcker med att man tycker att han/hon/dem är intressant nog att följa.
Jag får väl ha kvar mitt Facebook-konto för att liksom inte tappa bort mig totalt. Men om ni vill veta vad jag gör om dagarna så får ni kolla min Twitter. Alternativt kika in här.
Min dag.
Denna dagen alltså. Full av pepp. Bland annat ett säkert vårtecken; yours truly som NOGGRANT och OMSORGSFULLT putsar rutorna på bilen. Det tog sin lilla tid och katten Sigrid såg till att jag gjorde jobbet ordentligt genom att jama uppfostrande på mig. Blastade Spotify på full sula så hela grannskapet kan höra under tiden som jag satt där i bilen och putsade upp rutorna till en, i mina ögon, helt sanslös glans.
Jag kände att det var läge att ta bilen ut på en tur. Det blev en rätt lång sådan...
Halvvägs till Norge nästan! Hahaha. Jag och "mina ta en sväng med bilen". Måste lära mig det här med måttfullhet. Men det är kul att köra på ställen där man aldrig kört föut. Lite som en utmaning. Hur som hest kan det dock härmed meddelas att Marstrand står kvar och inväntar alla stekare och norrmän lagom till midsommar.
Jepp.
Tjing!
Kylie Minogue much?
Så enormt bra drrrrrrrag. Nu väntar vi bara på att den ska funka på Spotify också... Lyssna på Spotify vetja!
Dagens bästa.
Fler sköna mashups (eller vad man nu ska kalla det...) finns på snubbens Youtube-profil.
”Vad ska du bli när du blir stor?”
Jag började skriva den här texten på en ett webforum, men den blev för jävla bra (högst subjektivt va?) för att postas där.
Jag hade nyligen börjat i nian på högstadiet och hade gymnasievalet i bakhuvudet mest hela tiden. Jag velade fram och tillbaka mellan typ samhällsprogrammet, mediaprogrammet och elprogrammet. På den tiden jag gick i skolan så fanns fortfarande PRAO och jag visste inte alls vad jag skulle hitta på, så jag fick en plats på stadens sjukhus. Tankarna for fram och tillbaka och till sist kom dagen då jag stegade in på avdelningen och anmälde min närvaro hos avdelningsföreståndaren.
Jag sprang omkring med lakan och saft och smörgåsar och tvättsäckar och... Ja, såhär i efterhand så gjorde jag väl en hel del av det där som jag numera vet kallas för "skitgöra". Men det måste ju ändå göras. Men det jag minns som allra starkast var mötena med de som var inlagda. Med mina unga och ovana händer försökte jag så gott jag kunde hjälpa de som låg där på avdelningen. Jag minns även att en tapper sjuksköterska försökte lära mig att kontrollera blodtryck. Hon misslyckades fatalt kan jag meddela.
Efter att den där veckan tagit slut så var jag tillbaka i skolan. Läraren frågade klassen hur vi hade haft det och svaret från mig blev ett lite avvaktande "... bra typ.". Det var inte ens halva sanningen. Jag hade haft en klockren vecka och borta var alla tankar på att gå samhällsprogram, mediaprogram eller vilken annan utbildning som helst. Mitt nya mål i livet: att bli sjuksköterska. Vägen dit: omvårdnadsprogrammet. Jag sökte, ansökan gick igenom och en vacker dag i augusti så infann jag mig på Almers skola. Jag och några killar och typ 25 tjejer.
Sommaren mellan första och andra året på omvårdnadsprogrammet lyckades jag med konststycket att landa ett sommarjobb på Landstinget Halland. Jag fick mitt schema samt tid och plats för att anmäla mig till tjänstgöring. Med glada steg så tog jag mig till Sjukhuset och gick upp på den endokrinologiska avdelning och irrade omkring en stund. Jag utrustades med arbetskläder, den obligatoriska plastfickan och pennor och anteckningsblock. Mina arbetsuppgifter var av modell "sällskapsdam" fick jag reda på. Prata med de gamla och hjälpa till med saker som inte var av ren omvårdnadskaraktär. Fick en handledare som jag kunde vända mig till om jag hade några frågor. Sen fick jag börja "jobba". Rätt snart så måste jag ha gjort någonting rätt, för min handledare och sjuksköterskorna släppte mig rätt fri. Jag fick ta blodprover, bädda sängar, prata med patienterna, följa med dem till olika undersökningar, öva på att ta blodtryck och puls, hjälpa till att mata patienter. Efter ett tag så var jag som "en i gänget" och den upplevelsen var rätt mysig och trivdes som fisken i vattnet där på avdelningen bland alla diabetessjuka.
Även denna gången så kom jag tillbaka till skolbänken efter sommarlovet. Jag kände att jag verkligen hade valt rätt yrke. Full av tankar, funderingar och erfarenheter så avverkade jag termin efter termin och praktik efter praktik. Skoltiden på gymnasiet var jäkligt rolig och entusiasmerade och betygen blev därefter.
Men alla historier har ju ett eller ett par bakslag och i mitt fall så kom ungefär samtliga dessa i årskurs tre på gymnasiet. Jag var mer än lovligt trött på allt vad skola hette; betygen sjönk, jag hade ett projektarbete som inte riktigt ville och en praktik där jag vantrivdes något helt enormt. Så här i efterhand så ångrar jag ju vissa av de korkade prioriteringar jag gjorde där i på höstterminen 2002 och vårterminen 2003.
I juni år 2003 var jag färdigbakad och sprang ut genom skolans portar och i ungdomligt oförstånd så kunde jag allt, jag visste allt och jag var bäst i världen på att vårda människor...
... trodde jag.
Att vara beroende.
Skönhetsvård för män inskränker sig till ungefär samma mängd produkter som för kvinnor. Minus make-up då förstås. Visst. Vissa män vill ju gärna sminka sig, men jag är inte riktigt en av dem. Okej, när jag var tonåren så var alla former av täckande mejk min grej. Jag skulle kunna skriva en uppsats om hur man på absolut bästa sätt lägger en perfekt foundation så att inte ens hemska acne, ärr och allmänt risiga hud syns.
Min hud har repat sig tämligen väl sedan jag såg ut som om någon kastat köttfärssås i ansiktet på mig. Men såhär i vintertider så kommer problemen tillbaka. Med besked. Inte just att jag får en massa inflammerade talgkörtlar (det ordet i sig är ju creeeeeepy) men en annan liten grej. Huden min blir ju så väldigt torr. Enormt torr. Det är precis som någon gnott det torraste bakverket som finns (mandelkubb, red. anm.) och själva bakverket har liksom sugit upp varenda tillstymmelse till fuktighet. Den spricker, flagar, lämnar små små små jävligt irriterande hudavlagringar på jackslaget. Inte blir det direkt bättre av att jag är så satans lat av mig och kategoriskt vägrar att köra slätrakat i fejset. Det är ju rätt gött att ha skägg. Faktiskt. Naturlig isolering mot det nordiska klimatet.
Men. Det finns bot...
Försvarets hudsalva. Denna lilla bra tingest! Man kan ha den på läpparna, på torra händer, överallt i ansiktet och lite varstans där man är torr som fnöske. Den bleka kopian i vitt gör sig icke besvär. Myten gör gällande att man kan steka i Försvarets hudsalva (samma myt gör gällande att man kan använda den till en mängd andra saker. Jag har dock inte provat. Den går dessutom att äta om man är hungrig. Det sistnämnda har jag faktiskt provat en gång. Jag skulle dock å det starkaste avråda ifrån att äta produkten. Salvan lämnar efter sig en väldigt knepig hinna på tänderna.
Försvarets hudsalva är dock lite halvsvår att få tag i. Åtminstone i lilla härliga Varberg. Den säljs endast på apotek och endast på det riktiga Apoteket. Inte på Medstop och allt vad de heter. Ska man ha tag i FM:s hudsalva här i stan så är det Sjukhusets apotek som gäller.
Sådär. Nu har jag prisat tillräckligt. Frågan som återstår: salvan innehåller jordnötsolja. Kommer jag att skicka ragg med nötallergi rakt in i en anafylaktisk chock? Jag har kört Försvarets hudsalva länge men inte inte riktigt reflekterat över det. Nån som vet?