”Vad ska du bli när du blir stor?”
Jag började skriva den här texten på en ett webforum, men den blev för jävla bra (högst subjektivt va?) för att postas där.
Jag hade nyligen börjat i nian på högstadiet och hade gymnasievalet i bakhuvudet mest hela tiden. Jag velade fram och tillbaka mellan typ samhällsprogrammet, mediaprogrammet och elprogrammet. På den tiden jag gick i skolan så fanns fortfarande PRAO och jag visste inte alls vad jag skulle hitta på, så jag fick en plats på stadens sjukhus. Tankarna for fram och tillbaka och till sist kom dagen då jag stegade in på avdelningen och anmälde min närvaro hos avdelningsföreståndaren.
Jag sprang omkring med lakan och saft och smörgåsar och tvättsäckar och... Ja, såhär i efterhand så gjorde jag väl en hel del av det där som jag numera vet kallas för "skitgöra". Men det måste ju ändå göras. Men det jag minns som allra starkast var mötena med de som var inlagda. Med mina unga och ovana händer försökte jag så gott jag kunde hjälpa de som låg där på avdelningen. Jag minns även att en tapper sjuksköterska försökte lära mig att kontrollera blodtryck. Hon misslyckades fatalt kan jag meddela.
Efter att den där veckan tagit slut så var jag tillbaka i skolan. Läraren frågade klassen hur vi hade haft det och svaret från mig blev ett lite avvaktande "... bra typ.". Det var inte ens halva sanningen. Jag hade haft en klockren vecka och borta var alla tankar på att gå samhällsprogram, mediaprogram eller vilken annan utbildning som helst. Mitt nya mål i livet: att bli sjuksköterska. Vägen dit: omvårdnadsprogrammet. Jag sökte, ansökan gick igenom och en vacker dag i augusti så infann jag mig på Almers skola. Jag och några killar och typ 25 tjejer.
Sommaren mellan första och andra året på omvårdnadsprogrammet lyckades jag med konststycket att landa ett sommarjobb på Landstinget Halland. Jag fick mitt schema samt tid och plats för att anmäla mig till tjänstgöring. Med glada steg så tog jag mig till Sjukhuset och gick upp på den endokrinologiska avdelning och irrade omkring en stund. Jag utrustades med arbetskläder, den obligatoriska plastfickan och pennor och anteckningsblock. Mina arbetsuppgifter var av modell "sällskapsdam" fick jag reda på. Prata med de gamla och hjälpa till med saker som inte var av ren omvårdnadskaraktär. Fick en handledare som jag kunde vända mig till om jag hade några frågor. Sen fick jag börja "jobba". Rätt snart så måste jag ha gjort någonting rätt, för min handledare och sjuksköterskorna släppte mig rätt fri. Jag fick ta blodprover, bädda sängar, prata med patienterna, följa med dem till olika undersökningar, öva på att ta blodtryck och puls, hjälpa till att mata patienter. Efter ett tag så var jag som "en i gänget" och den upplevelsen var rätt mysig och trivdes som fisken i vattnet där på avdelningen bland alla diabetessjuka.
Även denna gången så kom jag tillbaka till skolbänken efter sommarlovet. Jag kände att jag verkligen hade valt rätt yrke. Full av tankar, funderingar och erfarenheter så avverkade jag termin efter termin och praktik efter praktik. Skoltiden på gymnasiet var jäkligt rolig och entusiasmerade och betygen blev därefter.
Men alla historier har ju ett eller ett par bakslag och i mitt fall så kom ungefär samtliga dessa i årskurs tre på gymnasiet. Jag var mer än lovligt trött på allt vad skola hette; betygen sjönk, jag hade ett projektarbete som inte riktigt ville och en praktik där jag vantrivdes något helt enormt. Så här i efterhand så ångrar jag ju vissa av de korkade prioriteringar jag gjorde där i på höstterminen 2002 och vårterminen 2003.
I juni år 2003 var jag färdigbakad och sprang ut genom skolans portar och i ungdomligt oförstånd så kunde jag allt, jag visste allt och jag var bäst i världen på att vårda människor...
... trodde jag.