Toppform.
Kvällen började hos Jossan i goda vänners lag. Yours truly discjockade Youtube, drack pilsner och sen gick det utför. Allt hände. Ny vän på Facebook, jag lämnade ut mitt mobilnummer till en total främling, från Torggrillen fick jag med mig hur mycket mat som helst... och så vidare. Imorse när jag vaknade så kände jag mig som killen i musikvideon till Bromance. Minus prästkappan då.
En fingervisning om hur formen var inatt: Jag tar cykeln från Jossan, trampar järnet till Sanne. Parkerar cykeln. Går på krogen. Går hem till henne. Vi snackar skit en stund. Det är nu det blir intressant; när jag ska hem så beställer jag en taxi. Inte en tanke på cykeln som står fastlåst precis utanför hennes port. På väg hem i taxin så kommer jag på det där med cykeln men orkar inte bry mig. Däckar i sängen. Vaknar. JÄVLAR! CYKELN!
Idag mår jag som en prins ett utsketet äppelmos. Grattis till mig och mitt goda omdöme.
Göteborgsvarvet 2011 – en backspegel.
Yours truly på väg upp mot Götaplatsen för att runda Poseidon. När den här bilden togs så hade jag sprungit mellan 16 och 17 kilometer ungefär. Som ni ser, fräscht ansiktsuttryck i år. Det är lite av temat för årets upplaga av Göteborgsvarvet. Fräschheten i kroppen. Lätta steg mest hela tiden. Sanslöst skönt om man jämför med förra årets hemska debut (länk till förra årets sammanfattning av loppet).
Men vi börjar i starten.
Med starttiden 15.04 så begav jag mig in till Åby travbana vid strax efter klockan 13 för att åka buss in till startområdet. Lämna av väskan, softa omkring, fylla på vattenflaskorna, dricka, värma upp, dricka lite till och sen värma ännu mer. I år ställde jag mig inte i startgruppen förrän typ en tjugo-femton minuter innan start. Finns ingen större anledning att stå där som en packad sill och inte kunna röra sig.
Starten. Nervositeten inför loppet släpper, jag känner in stämningen och ungefär samtidigt så känner jag hur pissenödig jag är. "Fan. Varför gick jag inte på muggen FÖRE loppet som alla andra?!" Dumt dumt. Nåväl, det var bara att kötta på och låta bli att tänka på kissnödigheten.
Älvsborgsbron. Förra året gick jag upp för bron och sprang ner. I år gjorde jag tvärtom. Satans tempo uppför bron, ackompanjerat av de passerande bilarnas ihärdiga tutande och sen lite måttligt tempo nedför. Väl framme vid andra sidan bron, på Hisingen, så började rätt många grabbar vika av i buskarna för att ja... lätta på trycket. Jag gjorde samma sak. Sen var det bara att mata på. Schysst coverband någonstans på andra sidan Älvsborgsbron... Eller om det var innan Älvsborgsbron... Hur som helst. Vi glada löpare klappade i takt till musiken. Schysst pepp minst sagt.
Sveriges Television/Sveriges Radio. Här fick jag kramp från helvetet förra året. I år; lätta steg och ett leende från öra till öra på mig. "Ha! Jag har inte kramp... jag.. har.. inte.. kramp... FY FAN SÅ GÖTT!". Utanför SVT/SR så stod först en DJ och spann beats. Gött värre. Men... sen kom bandet Little Miss Trouble. Herrejösses så bra! Spontan applåd även där.
Hisingen över lag var bara att mata på, benen kändes fräscha och fina. Sen kom Frälsningsarméns spelplats. Alltid lika uppskattat.
Göta älvbron. Här hände det roligaste av allt på hela Göteborgsvarvet. En tokfräsch, och jag menar verkligen toooookfräsch brunett kom upp jämnsides med mig; "Heeej! Saknar du något här i livet?". Jag började kolla alla mina prylar. Vätskebältet var på, mobilen hängde fast på armen. Jag skojade till det lite med "Nej.. eller, jag vet inte. En tjej kanske...". Det visade sig att jag sumpat mina kaninöron, de hade flugit rätt i famnen på den fräscha brunetten. Ser det liksom ut som att jag har sumpa det viktigaste av allt på mitt schedule? Nej.
Nordstan. Vätskekontroll modell översvämmad. Vatten, sportdricka och söndertrampade pappmuggar på asfalt är lika med klafs, klafs, klister, klister. Stoooora kliv över allt gegg.
Avenyn. Lätta steg. Lite motigt i benen nu. Avenyn är jobbig att gå uppför bara man ska shoppa lite. Att springa upp för Avenyn är ännu jävligare. Nu spanade jag rätt friskt efter mina närmast sörjande för någonstans längs den här sträckan ska de stå. Mycket riktigt. Det blev till att stanna upp och bli fotograferad och peppad ordentligt.
Götaplatsen. Energitabletter gånger fyra. Svamp gånger två. Fräscha upp sig inför den sista etappen genom Linnéstaden. Nu började det bli jääääkligt segt i benen. Jag fick gå en hel del för att göra av med mjölksyran. Matade på fram till...
Slottskogen. Nu var det ENORMT motigt i benen. Ont ont ont. Kollade klockan, paniken. "Inte sämre tid än förra året!". Kramp kramp krrrrrraaaaaaaaamp! SATAN. Tack vare en mycket skön snubbe som sprang före mig med en uppknäppt bira så pallade jag den sista biten.
Strax innan mål. Batucada-orkestern. Vi snackar ÖS. Herrejävlar vad de körde. Basdunket hördes någon kilometer bort (det var det här stuket). Precis vad jag behövde. Krampen kändes av. Men inte så farligt. Jag till och med spurtade i ett sanslöst mördartempo kombinerat med ett glädjerus hela vägen in i mål. Det gick nämligen upp för mig att jag kommer landa på en bättre tid än förra året.
Målgången och den totala GLÄDJEN. GLÄDJEN ÖVER ATT HA GENOMFÖRT GÖTEBORGSVARVET ÄNNU EN GÅNG. Dessutom på en BÄTTRE tid, och med FRÄSCHARE ben än förra året.
Nästa år ska jag in på 2.10-2.15. Så ÄR det bara! Och ja. Jag är redan anmäld.
TJUUUUGOOOOOSJUUUUUUUUU!
YES! Grattis till mig!
Jag får lämna mobilen i skåpet på jobbet imorgon. Den kommer plinga rätt mycket har jag en vag aning om...
Nu blir det sova jäkligt intensivt. Klockan åtta imorgon skall jag infinna mig på arbetsplatsen.
Jobba på sin födelsedag - inga konstigheter (som Baren-Håkan hade sagt...). Om tre år drar jag lååååångt härifrån. Men nu som sagt... sova!
”Jag heter Andreas, jag har en lillebror, en mamma och en pappa”
... typ det har min kväll handlat om. Promenad i sunkväder, det verkar lite vara vår melodi. Jag är inte van att få 20 frågor, och när jag väl börjar berätta om mig själv, så finns det typ ingenting som stoppar mig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. När jag till och med lyckas med att klämma in att berätta om någon av mina dåliga egenskaper så förbannar jag till och med min öppenhet lite.
Nu ska jag dessutom iväg igen. Spontanitet är lite den här kvällens tema tydligen.
Men jag klagar inte. Tvärtom.
Dessutom så kan jag lugna varenda jävel (eller ja, alla åtta) som prenumererar på min Spotify-lista. Jag har inte gått och blivit värsta mjukisen det senaste. Alla lugna låtar som ligger efter varandra beror på att jag såg säsongsavslutningen av Grey's Anatomy häromdagen.
Vidare kan jag berätta att listan innehåller allt möjligt som jag tycker är vettigt (på olika sätt, ska tilläggas) att lyssna på. Det är lite som ett kassettband med bra låtar, fast med över 300 låtar och 20 timmar speltid istället för... Ja, hur långt är ett vanligt hederligt kassettband? 45 minuter på varje sida? 90 minuter totalt?
Jag har gått och glömt av sådana väsentligheter. Skämmigt liksom. Jag minns när jag var liten och spelade in blandband. Det var ett evigt bytande av CD-plattor i bandaren på pojkrummet. Nu har allting sånt revolutionerats med ett program som spelar musik om och om igen utan att bli utslitet av allt fram och tillbaka-spolande. Undra om dagens kids ens vet vad ett kassettband är?
Söndag.
Jag, Ida och Sandra firade Earth Hour genom att grogga framför värmeljus. Det spelades eurodisco och vi skrattade, tjötade och skrattade lite mer. Sen drog vi ut på krogen och hade en trevlig kväll på Oscars.
Det känns bra i alla fall. Bra. BRA GREJER!
Jösses amalia.
>Härmed meddelar…
>
... att med anledning av det kungliga bröllopet lördagen den 19 juni 2010 rekommenderar statsminister Fredrik Reinfeldt att svenska flaggan hissas denna dag.
Riksarkivet har tidigare utfärdat rekommendationer att svenska flaggan hissas på offentliga flaggstänger. Även när H.M. Konungen gifte sig 1976 var det allmän flaggning. Därefter har rekommendationer om flaggning utfärdats vid ett tiotal tillfällen.
... och hör sen!
>Göteborgsvarvet, här kommer la jag!
>
Okej. Det är nu det gäller. Mer än ett halvårs förberedelser skall imorgon ställas på sin kant. Jag ska springa 21097,5 meter.
Det känns oerhört roligt, spännande och intressant. Få uppleva loppet, människorna runt omkring samt festen utmed banan. Samtidigt är jag lite nojig... kommer det att gå bra? Kommer fötterna hålla? Kommer valfri sak som kan gå fel... just gå fel?
Sånt går ju inte att styra. Det enda som jag säkerligen vet är att jag är tränad nog för att genomföra en halvmarathon på rimlig tid. Allt annat kan jag inte styra. Skulle jag behöva bryta loppet av olika orsaker så är det som det är.
Men... Jag kommer såklart inte att bryta loppet utan allting kommer gå kanon. Speciellt nu när jag blivit sponsrad av min arbetsgivare med den fina tröjan högst upp i inlägget. Jag gillar min arbetsgivare, speciellt eftersom de inser att en medarbetare som rör på sig är en frisk och glad medarbetare.
Nu återstår bara att packa ner datorn, kameran och lite toalettsaker. Samt laddare till alla tekniska finesser.
Startbeviset har jag redan lagt ut i bilen för att inte glömma bort det.
Om lite mer än 24 timmar står jag på startlinjen i årets upplaga av Göteborgsvarvet. Håll tummarna för mig!
Vi hörs!
>10 000!
>Idag kommer min blogg att ha exakt (eller fler än) tiotusen unika träffar totalt sett. Jag minns besökskriget som jag hade med Emma förr i världen, men sen fick hon ett liv (läs: pojkvän) och jag fortsatte i samma bana som förut (läs: evig singel).
Det innebar att jag fick ett antal tusen fler besökare eftersom min fiende inte hade tid att blogga. Men det har jag. Givetvis. Klart att jag måste spy galla över eviga singellivet. Jag hatar det och blablablabla. Bitter bitter.
Nej, för helvete. Jag är inte bitter (helt seriöst!). Tvärtom så är jag fylld av pepp, jag menar, kolla ut genom fönstret. Solen skiner, bagen är nerknödd i bagaget på bilen och jag är fylld av PEPP. Nu ska jag bara samordna dagens golf med farsan. Om han nu kan. Morsan har säkert hittat på sjutusen viktiga saker till honom eftersom han är ledig idag...
På fredag eftermiddag intar jag för övrigt Camp Fräntorp i Göteborg. Uppladdningen inför Varvet kommer då att gå på högvarv.
Jag är pigg, lycklig, uppvätskad, peppad och kan bara inte släppa alla de där 21 097,5 metrarna (meterna..? Sigrid..?) som jag har framför mig. För att citera Kalle Moraeus; "Underbart"!
>Så jävla klantig.
>Jag lyckades sabba mina glasögon. De låg i soffan utan att säga till när 79,5 kilo Andreas satte sig ner. Rätt på bågarna. Som tur var så var de inte så illa tilltygade. Skalmarna (alltså de som sitter på sidan runt öronen) hade lossnat från ramen.
Helt hysterisk över min plötsliga blindhet så ringer jag till min kära mor och frågar om hon kan hämta mig så att jag kan åka och handla. Om jag kör bil utan glasögon i mörker så kommer jag garanterat köra på något. Eller någon. Gud förbjude!