RAAAAAAAAAAAAALLY!
Fredagar förr i tiden mellan klockan 17.03-20.00 hemma hos Johan W och vänner.
N o s t a l g i. Det bästa lottot som någonsin sänts typ.
Klass 9A.
SVT Play är bra till mycket, bland annat när det gäller att kolla ikapp teveserier. Jag har idag kollat ikapp dokumentärserien Klass 9A. Kortfattat går det ut på att en klass med urusla studieresultat ska ha gymnasiebehörighet vid seriens slut.
Jag känner faktiskt med kidsen. Mer än ni tror. Varför? Jag avskyr matematik mer än pesten. Under mina nio första år i grundskolan så hade jag verkligen noll koll på matematik. Addition, subtraktion, multiplikation och division var inte så svårt. Men allt annat var svårt och krångligt. Framför allt när det börjades med att blanda räknesätten och att som lök på laxen dessutom börja blanda in en massa bokstäver i skiten. Jag kände varken glädje eller entusiasm över mattelektionerna. Proven i matematik var som ångestfyllda plumpar i mitt skolschema under nio år. Att jag ens fick godkänt i matematik i nian är ett halvt underverk.
Hur som helst så fick jag ju behörighet att söka till gymnasiet och eftersom jag valde omvårdnadsprogrammet så kom jag ju in utan direkta omsvep (vi är undersköterskor, inte kärnfysiker). Bara för att ha matematik som kärnämne ännu en gång. Samma jävla matte som på högstadiet. Samma jävla ångestfyllda skitämne från helvetet.
Men. Ja, nu kommer det. MEN. På gymnasiet hade jag äntligen förmånen att få ha en matematiklärare som kunde förklara så att jag förstod vad det var för krumelurer i matematikboken. Jag gillade inte matematik mer, men läraren fick mig att inse att jag inte är värdelös på matematik. Jag behöver bara öva mer. Öva, öva, öva. Men jag kuggade ändå MaA. Men som tur var så hade jag fått för mig snilleblixten att läsa MaB på gymnasiet (Fråga mig inte varför man fick lov att läsa en B-kurs när man kuggat en A-kurs...). Detta medförde att jag lärde mig en jävla massa matematik, eller i alla fall betydligt mer matematik och på en djupare nivå, för när jag väl skulle tenta av MaA-kursen fick jag betyget väl godkänt. Väl godkänt. På ett matteprov. Helt otroligt. Det hade aldrig hänt under de senaste 11 årens skolgång att jag fått högre betyg än godkänt på ett matteprov.
Klass 9A handlar om allt det här. Att ingjuta kidsen med lite hopp. Ni är inte värdelösa, ni är inte dumma i huvudet. Ni är bara något så sanslöst omotiverade. Jag hade under mina nio första år ingen som helst motivation till att lära mig matematik. Lärarna såg, i mina ögon, bara de duktiga eleverna. Jag mätte mig med kamraterna. Såg deras resultat, såg mina resultat. Jämförde. Kände mig ännu mer kass. Nedåtgående bana på det pubertala självförtroendets spiral.
Alla tror att jag är så smart. Ja, men du ser så smart ut. Möjligtvis när det gäller typ samhällskunskap, religion, geografi, svenska och engelska. Men inte annars. Jag är fett osmart egentligen. Men det har inte haft så värst jättestor betydelse egentligen. Jag blev en fullt fungerande medborgare i det svenska samhället. Jobbar, tjänar pengar, betalar skatt, röstar i alla val allt sånt där som man ska göra.
Och jo förresten. Jag kuggade Matematik B. Men jag klarade i alla fall Matematik A med lite marginal. Alltid något. Istället för att bli sjuksköterska så blev jag en rätt så överjävligt duktig undersköterska istället.
Men den här matematikgrejen ligger ändå kvar och lurar i mitt undermedvetna. Tur att jag kan tränga bort den tanken med lite av livets triviala ting; snuset är slut och jag måste åka iväg en sväng för att köpa mer.
Köszönöm!
Jag anno 2004.
För sju år sedan hade jag hår på huvudet, ett par (för den tiden) skitsnygga glasögon samt polisonger modell värre. Hittade bilden på min avdankade DeviantArt-profil. Gå in och kolla om du vill se lite bilder jag tog för hur många år sen som helst. En del är faktiskt rätt hyfsade enligt mig själv, medan vissa håller skitdålig estetisk kvalitet och Photoshop-arbete som en sjuåring klarar av.
”De e gött å leva här i min del av stan!”
Kom att tänka på två klassiker idag.
Först och främst Rally-gängets klockrena cover från slutet av 90-talet, men även på orginallåten.
Rally-varianten, framförd av Frank Robertson:
Orginalet, från 1997 typ:
13 år – eller… ”Jasså Rude..?” (alt. ”Baj baj äppelpaj!”)
Ja. Så gamla var jag, David, Ida och Janni när den här bilden togs år 1997. Nu, 14 år senare, så hittade jag bilden i min gamla plånbok när jag gick igenom lådorna i mitt skrivbord.
Svårtartad nostalgi! Jag hade hår på huvudet (men inga glasögon!) och David, som på den tiden var en av mina bästa polare (även inräknat Bias såklart) från mellanstadiet, hade keps på sig som vanligt.
Ida och Janni kom från Hagaskolan, en skola som till skillnad från Bockstensskolan hade elever från öfvre medelklassen och öfverklassen.
Ida blev jag sådär härligt (och, på den tiden, väldigt oskyldigt) kär i. Men den romansen varade ungefär fram till dess att jag erbjöd henne att stoppa ett näsblod med några urrivna sidor från min fina elevkalender.
Sist ut på bilden är Janni. Det är hennes förtjänst att jag lärt mig en massa saker. Som att kramas mjukt till exempel. Det är ingen disktrasa som du ska krama vattnet ur, det är en tjej som vill bli kramad lite sådär mjukt. Samt en massa massa andra grejer. Som att tjejer gillar att bli masserade.
Jag hade egentligen kunnat skriva så himla mycket om henne, så pass mycket att den här texten hade kunnat bli en halv roman. Men jag avstår nog helst. Framför allt tänker jag på att ni inte orkar läsa så mycket.
Men det är ju såhär också, att ni som växte upp och levde jämnsides med mig på den tiden vet vad jag tyckte om henne... och fortfarande tycker. Det är väl bara det att jag aldrig erkände det på den tiden. Det var ju skämmigt och pinsamt och allt möjligt. En viss tälthelg i Johans trädgård (ja, på den tiden tältade man i trädgårdar) lyckades jag bli urpressad den nakna sanningen. Till en annan tjejpolares stora förtjusning. Hon hade nämligen lurkat omkring utanför Johans trädgård och hörde, det av polarna framprovocerade, erkännandet. Som tack för min något halvklumpiga och indirekta förklaring fick jag utstå flera dagars (veckors?) tråkningar om det hela. Jag vägrade dock erkänna.
Men alla visste ändå.