Ibland har man inte turen på sin sida…
Christer i P3 handlar idag om olika funktionshinder. Anna som är blind och Hans som sitter i rullstol är med i studion och svarar på frågor från oss lyssnare.
Jag har själv många gånger funderat på hur mitt liv skulle sett ut om jag hade haft ett funktionshinder. Om jag hade varit blind, så hade jag inte kunnat läsa, köra bil eller jobba med det som jag arbetar med. Om jag hade varit döv så hade jag inte kunnat lyssna på musik, kunnat höra skitsnacket, eller kunnat arbeta med det som jag arbetar med idag.
Efter moget övervägande så hade favorithandikappet varit att vara döv eller ha en hörselnedsättning. Att kunna se är för mig viktigare än att kunna höra. Tänk så lugnt och tyst det hade varit i ens liv. Samtidigt så gillar jag musik så in i skogen och att inte kunna dansa med på krogen hade varit jättejobbigt. Att inte kunna höra vad de andra pratar om hade också varit kämpigt. Nu vet jag att man kan lära sig att läsa på läpparna och sådär. Men liksom, det är många läpprörselser som man inte hinner uppfatta. Hur dansar döva på krogen? Jag menar, att stå och headbanga till Enya hade ju sett lite lustigt ut. Härmar man de övriga hörande gästerna?
Att sitta i rullstol funderar jag också på. Samhället idag är ju inte speciellt handikappvänligt, och om det är handikappanpassat så kan man ge sig fan på att bli hänvisad till lastbryggan in bakom på gården. Att placera butikslokaler bakom en hög trappa eller annat är ju helt jäkla skitkasst. Egentligen är det bara lokaler i markplan alternativt landstingsmiljöer som är något sånär handikappvänliga. Likaså funderar jag på hur det hade fungerat med den lägenheten som jag bor i just nu. Toaletten är hyfsat stor, men att komma in med en rullstol där är ju bara att glömma.
Tur att jag slipper alla de här bekymren. Jag har min syn, hörsel samt ben i behåll. Än så länge i alla fall.
>Ett år med bloggen.
>Det brukar tillhöra alla bloggare att vid början av det nya året summera vad som hänt under det år som nyss passerat förbi. Jag har dock valt att suga lite på karamellen eftersom jag inte registrerade den här bloggen förrän i februari 2009.
Så nu kör vi. Ett år på Mösen.
Februari:
- Jag köpte en svindyr och jättebra kaffekokare
- Tipsade om ett skönt Youtube-klipp (ovanligt...)
- Skrev väldigt intensivt om Melodifestivalen
- Skapade skandal
Mars:
- Tipsade om ett Youtube-klipp, Forrest Gump på 1 minut
- Körde av vägen med bilen
- Kollade på Slumdog Millionaire och tyckte att den var jättejättebra
- Gjorde som ett par miljoner andra och firade Earth Hour
April:
- Jag hade vårkänslor till Texas Sunseekers - Här kommer sommaren
- Torsdagsfikade för allra första gången och var heeeeelt lyrisk
- Jag, Ida och Jossan partajade på Kullen
- Jag blev överlycklig eftersom semestern blev spikad; HULTSFRED!
- Spelade badminton med polarn. Konditionen på bottennivå
- Oboy-incidenten inträffar och lär känna Emma
- Jag fyllde 25 år, WOHOOO!
- Avslutade månaden med att skriva ett jättelångt inlägg om valborg
- Nattvandring med FHG
Maj:
- Jag tipsade om en dödsbra sommarpepp-låt
- Tipsade även om en jädra massa Grotesco-klipp
- Allt Det Onda hände
- Tog en behövlig timeout i staden i mitt hjärta
Juni:
- Sommaren kom till stan!
- Skaffade mig ett nytt utrustningsbälte som inte skär in i höfterna
- Sommarlov i Varberg, jag och kollegorna i FHG hängde på stan
- Åkte upp till staden i mitt hjärta för en spontan (och jätterolig) kväll med Annika
- Jag förbannade Morgonpasset i P3 eftersom Martina, Kodjo och Hanna hade sommarlov
- Midsommar firades genom att jobba
- Bland det bästa med sommar i Sverige: Morden i Midsomer på SVT
- Jag och Dock gav oss ut på cykeltur till Kärradal för att väl där käka glass
- Brorsan var hemma i Varberg tillsammans med sin tjej och med henne medföljande tjejkompis
Juli:
- Jag införskaffade mobilt bredband från Telia
- Åkte till Hultsfredsfestivalen för att jobba åt Röda Korset. Skaffade mig minnen för livet.
- På plats i Hultsfred förbannade jag det mobila bredbandet från Telia
- Nattvandring med Röda Korset på Wheels & Wings
- Hjälpte polarn att flytta
- Många många cykelturer runt om stan på hojen
Augusti:
- Upptäcker att Anna Ternheim sjunger ledtemat till nya Wallander-filmerna
- Köper en tjusig bläckpenna
- Börjar knåpa på torsdagsfika-filmen
- Såg första filmen i Millenium-triologin och blev frälst
- Köpte, kånkade hem samt monterade min gula fräsiga fåtölj
September:
- Baconfebern är på allas läppar
- Ännu mer prylar till utrustningsbältet anländer
- Bockstensturen gick av stapeln och jag fick prata lite danska
- Jag upptäcker en klassisk låt som visar sig vara jättebra
- Operation Vardagsrum inleds och avslutas några dagar senare
- Swedish Match gjorde om designen på favoritsnuset
- Jag omvärderade min garderob och började köpa skjortor
- Lyckades även kläcka idén om att springa Göteborgsvarvet
Oktober:
- Pengarna rullade: skjortor, vinterjacka, löpskor, löpsockar, anmälningsavgift till Varvet
- Firmafest med jobbet
- Brorsan fyllde år
- Långpass med Ida från Krysset
- Åkte på benhinneinflammation
- Tokfest på stan, snacka om oktoberfest!
- Köpte, kånkade hem samt monterade en hylla till vardagsrummet
November:
- Kent släpper sitt efterlängtade album; Röd
- Jag upptäcker The You Know Who - Putting on the Ritz
- Klarade behörighetsbedömningen, ännu ett år med FHG
- Misstänkt appendicit som visade sig vara magkatarr
- Knåpade ihop en önskelista inför julen
- Glenn och jag drog till det, jag tappade bort min nyckelknippa, Glenn inte nöjd
- Emma fyllde år och det blev därmed okej att lyssna på julmusik
- Jag blev med iPhone
December:
- SAAB gick i kånken, hela världen organiserade demonstrationer för att visa sitt stöd
- Musikhjälpen i P3 gick av stapeln och samlade in nästan sex miljoner kronor för kampen mot malaria
- Jul firades i Göteborg med släkten
- Juldagen firandes med nattvandring på stan
- Nyår firades först på jobbet (finklädd såklart!)
- Sedan firades nyår (lite fööör bra) hemma hos polarn Dock
Så gott folk. Det där var alltså året på Mösen. Jag har valt att inte ta med januari och februari i år bara för att det... ptja.. ligger så nära i tid.
>SJ, SJ gamle vän…
>I vanliga fall brukar det så ut såhär...
Men läget just nu är som så att Statens Järnvägar skyller på Banverket som skyller på Regeringen. Inte nödvändigtvis i den ordningen, för alla skyller på alla och ingen av de inblandade tar sitt ansvar. Eller, Statens Järnvägar har tagit på sig liiite av ansvaret eftersom de inte tagit sitt ansvar att se till att tågen tål påfrestningar i form av nedisning och kyla.
I övrigt är det såhär:
300 lumparnissar skickas ut för att skotta snö. Försvarsmakten ställer upp under tiden som alla skyller på varandra. Vad nu 100 lumparnissar per tågstation kan göra...
Fortsättning följer!
>Välkommen till Varberg, men förvänta dig inte att vi hejar.
>Mitt jobb innebär kontakt med människor dagarna i ända. Artighet och normalt socialt vett är med andra ord något som både intresserar och fascinerar mig.
Jag har stött på fenomenet väldigt många gånger. Min kära mor säger att det är något typiskt halländskt... likaså en av mammas kunder som är från Tyskland.
Jag blir nervös och lite orolig när någon inte hejar tillbaks. Vad har jag gjort för fel? Varför hejade inte han/hon tillbaks? Varför förtjänar jag inte ett hej tillbaka? Vad är det för fel på synen/hörseln/vad-som-helst hos den andra personen?
Finns det någon social spelregel som säger att man får heja på vissa men inte på vissa andra?
Lite googlande fick mig att inse att folk ibland verkar särskilja på vänner, bekanta och annat (löst) folk. Vänner hejar man alltid på, kanske byter några ord av ren och skär vänlighet. Men bekanta gör man sig icke besvär med. Än mindre besvär gör man sig med någon man absolut aldrig har träffat.
Här i grannskapet finns det vissa som aldrig hejar, ändå möts man ofta på gården och i samt omkring sophuset. På jobbet är det likadant bland kollegorna i huset. Vissa hejar som bara den medan vissa är surmulna som tusan och minsann inte kan kosta på sig ett vänligt "hej!". Det är bara tre bokstäver och kräver inte ens någon större ansträngning.
Likadant är det på stan. Vissa jag är bekant med hejar inte utan mest bara råglor. Fascinerande!
Är det så illa att Varberg (och kanske resten av världen) är full av surmulna människor? Är svenskarna ett folk med extra stor integritet?
>En sommarkväll på Mösen.
>Strax efter klockan nio idag steg jag upp ur sängen. Då var det alldeles för varmt för att ens orka bry sig om att somna om. Jag måste verkligen ta ur täcket ur överlakanet, det håller inte att ha tjockt täcke i fuskdun i skiftet mellan de första två sommarmånaderna.
Förmiddagen spenderades framför datorn. Det var längesen jag lyckades göra så mycket på så kort tid, men lite lyckades jag ändå utföra. Som en blixt från klar himmel kom jag på att det var dags att betala månadens skörd av räkningar, jag konstaterade snabbt att den här månaden var rätt fattig på räkningar. Det är ju ingen dålig sak så här på semestern, mer pengar i semesterkassan för min del.
Klockan ett på eftermiddagen kom jag på att det kanske vore en bra idé att ta tag i sitt liv och göra någonting konstruktivt av dagen. Då medicinförrådet börjat att tryta så tänkte jag att det vore en utmärkt idé att fylla på det lite, glad i hågen och med mamma som sällskap begav jag mig in på stadens apotek. Det skulle komma att bli ett ogjort ärende då det visade sig att det receptbelagda läkemedel jag skulle ha inte fanns i lager på ett enda av de tre apotek som den här staden har att stoltsera med. Biträdet på apoteket bad mig dock artigt om att jag skulle titta in på torsdag, för då hade de fått leverans. Jag fick motvilligt acceptera villkoren.
Efter denna bedrövelse så begav jag mig med nya ögon mot stadens Televerksbutik för att höra mig för angående mobilt bredband. Detta ärende var inte förgäves. Efter ett tjugotal minuter kom jag ut från butiken fyrahundra kronor fattigare men ett mobilt bredband rikare.
Eftermiddagen spenderades på Mösen. Jag lämnade inte ens stadsdelen för att äta. Däremot så lämnade jag min lägenhet för att promenera till den lokala pizzerian som på bekvämt avstånd ligger invid det nybyggda torget. Sjuttiofem kronor senare så satt jag åter igen i min lägenhet. Den här gången ätandes en utsökt pizza fylld med smarrigheter som tomatsås, lök, kebabkött och kebabsås. Till denna delikata anrättning serverades det en pizzasallad som höll sedvanlig kvalitet samt även en öl av den lite starkare sorten.
Det här med rastlöshet är en intressant sak. Den brukar alltid komma över mig, gärna tillsammans med ett mindre eller större mått av mitt dåliga samvete. En stund efter att jag ätit upp pizzan begav jag mig ut på cykeln. Lite drygt två timmar senare och med tre färska mil i benen kom jag hem igen. Svettig, trött, törstig och nöjd med min spontana kvällsrunda som sträckte sig över större delen av staden.
Nu sitter jag här, på min egna lilla täppa med den bärbara datorn i knät. Jag har precis kollat klart på Morden i Midsomer där Barnaby som vanligt fått tag i mördaren. Grannarna runt mig är fortfarande vakna. Till höger om mig sitter grannen och pratar med sin särbo, jag hör inte vad de pratar om, men det är av mindre betydelse. Jag bryr mig inte. Till vänster om mig så kollas det på någon film i vardagsrummet. Vilken film det är har jag ingen aning om.
Klockan är 22:55 och det är fortfarande skönt ute. Nu är det till och med väldigt skönt ute, det är nästan lite kallt, vinden fläktar till ibland och livet känns sådär riktigt härligt just nu.
Semester 2009. Imorgon är det en ny dag.
Nu ska jag krypa ner i sängen med Stieg Larsson.
God kväll.
>Livet på Sjukhuset.
>Igår kväll, på torsdagsfikan hos Tobbe, klockan nio på kvällen så insjuknade jag hastigt. Det låter betydligt värre än vad det är och är för mig själv gammal skåpmat då jag varit med om exakt samma sak två gånger tidigare. Jag satt där i godan ro och chillade med Hanna. Till slut började jag bli mer och mer groggy och tappade så småningom medvetandet och började krampa i hela kroppen. För mig som vet vad det handlar om så var det ingen större sensation, men för de andra fikagästerna måste det ha sett skitläskigt ut.
När jag vaknade upp lite, med stor betoning på just ordet lite, så var mamma och pappa hemma hos Tobbe. Det var ju skitkonstigt. Vad gjorde de där hos honom?! Päronen lastade i alla fall in mig i baksätet på deras bil och körde in mig till sjukhuset där jag, till de övriga väntades missnöje, fick gå före varenda en i kön för att lägga mig på en brits och komma skyndsamt in till ett rum på akutmottagningen.
Där fick jag snällt ligga ett par timmar och vila. Jag väljer att skriva vila istället för vänta. Jag hade kunnat skriva vänta, men när läkaren behövs på ett trauma så väntade jag hellre på min tur. Jag levde och hade någorlunda hälsa. Fick en intravenös infart efter att den urtrevliga akutläkaren tagit hand om mig. Han såg mer ut som någon rullstolsjockey (dvs, transportavd) än som en läkare, men han verkade veta vad han gjorde. Dessutom fick jag en trevlig kompis in i armen också; 1000 mL intravenös härlig Ringer-Acetat (koksalt med lite salter och annat gött). Eftersom jag var lite skakis och mådde lite halvkass och illa så tyckte läkaren att det var ett bra påhitt. Han tyckte även att jag skulle röntga skallen eftersom jag slått i huvudet och hade ordentligt ont.
Strax efter ett på natten så kom jag så upp på avdelning 5C (Medicinsk akutvårdsavdelning), fick en plats i en fyrasal. Mina kamrater på salen hette Ingemar och Gert. Trevliga gubbar även om de hade tjall med hjärtat. Jag sov några timmar och vaknade vid klockan sju på morgonen. Drog på mig lite kläder, mina egna kläder för övrigt. Finns det något värre än sjukhuskläderna?! Man ser ju extremt dödssjuk ut i dem. Not for me, jag som ändå var rätt så piggelin och fräsch.
Frukost serverad av ursnygg sjuksköterska som jag tryckte i mig på rekordtid eftersom jag var jättehungrig. Efter frukosten så frågade jag "min" sjuksköterska om jag fick lov att ta en sväng ner för att ta lite friskluft (samt för att passa på att kolla av mobiltelefonen). Upp på avdelningen. Vila vila vila. Lunch. Ännu mera vila vila vila. Samtal med en kvinnlig patient som bodde i Valinge och höll på med hästar. Samtal med neurologen. Säga tack för allt och hejdå till sjuksköterskorna.
Efter detta lilla äventyr, som jag just skrivit om, har jag flera reflektioner:
- Jag ska äta läkemedel
- Det är riktigt bra att få uppleva patientlivet
- Varför inga fruktskålar i de allmänna utrymmena på avdelningen?
- Sjuksköterskor i min egen ålder... ööögongooodis!
- När ska Sjukhuset i Varberg släppa på sina VRE-provtagningar? Jag fick topsa mig själv i ändan.. uuhh!
- Jag måste, på grund av medicinerna, ta det ytterst varsamt med alkoholen.
Sen har jag en enda, rätt stor grej till:
- Jag får absolut inte köra bil på sex månader... ett halvår. En hel jävla sommar. Fy fan så surt det känns. Usch!
Nu ska jag slappa hela helgen hemma hos mor och far för att ladda batterierna.
Tjipp!
>Märta.
>Hej å hå, då var det ju måndag igen. Ännu en vecka står för dörren och jag känner mig pigg efter helgen alla begivenheter. Däremot så känner jag en viss sträv känsla i halsen, den där lite sträva känslan jag brukar få strax innan jag blir helt galet förkyld. Men nu ska vi inte bry oss om den nåt mer.
I helgen som var, så var jag ju väldigt mycket ledig från allt vad jobb heter. 2,5 dagar av total och absolut avslappning.
Men lite snabbt nu så hoppar vi till helgens begivenheter. Fredagen är inte mycket att orda om, efter en dag på jobbet så däckade jag i soffan efter en räkmacka, några folköl och filmen "Munich".
Lördagen började efter förra veckans första riktiga nattsömn. Dagen spenderades främst hemma på Äckregården hos föräldrarna ätandes mat och prat om ditten, datten och saker som hänt back in the days. Temat för hela kvällen hade jag på känn, men jag visste inte att det skulle vara en sån skön tillbakablick på åren som varit. Natalie var som sagt hemma i Sverige på en blixtvisit, jobb och livet för henne i USA har börjat rulla på riktigt fint, vilket innebär att det inte blir någon Natalie i Sverige förren till julen kanske. Vi satt där på Prästakullen hos familjen Totevska, jag och alla girlsen från back in the days. Efter ett tag så blev ju klockan bra sent, eller sent är fel ord. Den blev snarare lagom för att bege sig ner till staden gator och torg, och då speciellt Oscars. Det stället brukar ju vara en enda stor ytlig och hemsk besvikelse, men den här gången så gjorde ett antal yttre omständigheter aftonen till det bästa kroghänget på väldigt länge. Jag somnade inte i min säng förren strax före fyra på söndagsmorgon. Kebabrullar, tröjor och lägenhetsvisningar tar sin tid.
Söndagen spenderades, som du säkert kan gissa, i stillhetens tecken. Slät i pälsen. Hur trött som helst i både kropp, själ och vissa för alkoholnedbrytning vitala organ.
Det är faktiskt rätt kul att gå ut helt själv på krogen. I alla fall i den här staden. Det finns egentligen bara fördelar; du har bara dig själv att hålla reda på, du behöver inte ha järnkoll på vännernas biljetter hos rockslusken, du kan träffa vem du vill och prata hur länge som helst utan att ha en polare som ska dra iväg dig, du har bara dig själv att skylla om det blir en dålig utekväll, du måste vara social på eget initiativ, du slipper all prestationsångest. Allting blir så mycket enklare, mer avskalat och mer naturligt på något sätt.
Med de högt svävande orden så säger jag tack och hej samt lägger ännu ett veckoslut till handlingarna. Den här gången arkiverar jag veckoslutet under "glad känsla", en kategori (samt uttryck) som är (c) Malin, 1988-2009.
>Roman om ett bro.. eh, blogg.
>Alltså, det här med bloggeriet. Jag har nästan aldrig funderat över det. Men på jobbet idag, mitt i alla kunder, tvätt och disk så kom jag att tänka på det här med bloggandet.
Så varför bloggar jag?
Först en liten tillbakablick på mitt bloggande; från början så var det mest det här med att jag är intresserad av datorer och internet. Samt av tekniken som styr de båda. Från allra första början så mekade jag ju ihop en blogg i PHP (WordPress) på min egen domän, men eftersom det tog 100 år att konfigurera ihop det hela.. så gav jag upp tämligen fort. Jag styrde min kos till blogg.se, där jag reggade mig lite hastigt och lustigt med mitt efternamn som adress. Allt frid och fröjd i något år. Sen tröttnade jag på att blogga. Vad skulle jag skriva om liksom? Näe. Så det fick ligga nere i något år eller så.
Efter en längre tids uppehåll reggade jag mig på nytt på blogg.se; Livet på Mösen var född. Men... teknikgurun i mig tyckte att deras tjänst för att blogga från mobilen lämnade en hel del att önska. Därmed flyttade jag återigen bloggen, denna gången till Blogger som har halleluja-möjligheter när det gäller mobilbloggning.
Men varför bloggar jag egentligen?
Svaret på den frågan är: Jag vet faktiskt inte. Det är väl för att jag på något sätt vill dela med mig av mina tankar och funderingar. Men jag bloggar även för att jag vill dela med mig av allt som jag tycker är värt att läsa och lyssna på. Samtidigt är bloggen ett ypperligt verktyg för att uppdatera alla vänner och bekanta på vad som är på gång, eller vad som har varit på gång i mitt ändå rätt så intressanta liv.
Varför bloggar inte fler killar?
Vad jag vet bland mina vänner, så är det tre stycken av killarna som bloggar (på deras gemensamma blogg) medan tjejvännerna mer eller mindre plikttroget har sin egen lilla blogg där de skriver för glatta livet. Jag fattar inte egentligen varför inte fler killar bloggar, läste en artikel för ett bra tag sedan om hur en blogg mycket väl kan fungera som en indirekt kontaktannons; "detta är jag, detta står jag för, detta tycker jag om". Ytterst bekvämt och klockrent liksom. Sen att jag, trots den här eminenta bloggen, inte har träffat den rätta med stort R, det är en helt annan femma. Däremot så bjuder ju mitt bloggande tydligen på ett och annat skratt och stundtals så rör den till och med om i den så berömda grytan.
Sedan så är det väl, tyvärr, som så att våra härliga könsnormer spelar in en hel del. Bloggar är något som är synonymt med tjejer/kvinnor. Det har väl mycket att göra med till exempel Blondinbella, Ebba von Sydow och alla andra A, B eller C-kändisar som helt ogenerat tipsar om det senaste lipglosset från Lancôme som bara gör läpparna sååååååå lyxiga. För fan, vad är det för trams?! Försvarets hudsalva har funkat i alla år.
Så mitt råd, kära grabbar. Börja blogga. Skriv för glatta livet! Jag är trött på att läsa om schyssta lipgloss och senaste modetrenderna (som för tillfället verkar vara väldigt pastelligt, haha, jag är så avslöjad!)
Nu när jag i all den löpande texten hänvisat till en hel drös med bloggar, så måste jag ju bara tipsa om Malin Wollin och hennes blogg Fotbollsfrun. Hysteriskt rolig läsning stundtals, jag kan sitta och skratta hejdlöst. Den tjejen är rooooooooliiiiig.
>Jag säger bara att jag trampat i nåt.
>Idag är det valborgsmässoafton. Konungens födelsedag och dagen då vi ska säga välkommen till sommaren. Det är även den dag då det förväntas att man ska bli skitpackad på klipporna nere vid havet. Men inte jag. Ty jag är en mogen och skötsam ungdom som inte nyttjar en droppe alkohol förutom vid festliga tillfällen och då mycket återhållsamt.
Nä, så går det nog inte till. Jag är precis som alla andra, en rejäl förfest med vin, kvinnor och sång är mer regel än undantag på de helger då jag är ledig. Däremot har jag ju med åren lärt mig att det inte är någon höjdare att bli asfull. Det är ju hur kul som helst på kvällen då asfullheten inträffar, då är man ju kung i baren och man inbillar sig att alla tycker att jag är världens roligaste människa. Sen kommer dagen efter. Då vill man helst bara gå och dra nåt gammalt över sig.
Min första riktiga asfylla inträffade när jag var 16-17 år i en polares bands lite sunkiga replokal. Jag drack alldeles för mycket hemkört (Ja, hör och häpna...), hela världen snurrade och det var inte alls roligt. Jag fick ligga ner i den sletna soffan och hålla i mig för att inte ramla. När jag väl reste mig upp så fick jag springa ut till det fria för att sätta mig på huk. Sekunderna senare så gjorde min kropp det äckliga, men enda raka, valet. Magen vände ut och in på sig. Det var mer kräkningar än blommor i rabatten när jag var klar. Det är även från denna kvällen som mitt odödliga citat kommer. När vi skulle gå hem, eller snarare, när mina vänner släpade hem mig så spydde jag ner min jacka. Det är då jag levererar "Jag säger bara att jag trampat i nåt". Mina föräldrar köpte inte den lögnen.
Ikväll är det som sagt valborg. Men jag ska inte vara full och galen. Jag ska vara rödklädd i mina superhjältekläder och nattvandra hela kvällen med mitt älskade Svenska Röda Korset.
Under mina år i uniformen, som nu är inne på sitt femte, så har jag hunnit med en hel del valborgsmässoaftnar. Det här är mer regel än undantag; däckade ungdomar, brustna hjärtan, misshandel, kräkningar, skavsår och beteenden som får mig att börja tveka på människans fortsatta existens här på jorden.
Tittar man ut genom fönstret så kan man ju lugnt säga att vädret är soligt och hur varmt som helst. Det är både oerhört bra och oerhört dåligt. Eftersom vädret är bra så kommer det bli en fröjd att nattvandra; varmt, torrt och gött. Men det innebär ju också att stöket, böket och bråket blir värre. Där alkoholen går in, går vettet ut.
Men jag är ändå hoppfull och ser fram emot kvällens begivenheter även om det starkaste jag kommer ta mig är mitt snordyra lyxkaffe.
>Det här med fördomar.
>Det är rätt intressant vilka slutsatser man drar av att bara titta på någon. Jag fick med viss skräckblandad glädje uppleva detta ikväll på jobbet.
Klockan tre, mitt i eftermiddagskaffets heliga vilopaus, så ringer det på dörren in till avdelningen. Jag öppnar dörren och ser vid första anblicken en späd liten blond tjej som berättar att hon ska gå bredvid under eftermiddagen och kvällen. Släpper in henne och visar henne tillrätta in i omklädningsrummet. Lämnar henne för att hämta en kopp av den heligaste av alla drycker. Går till avdelningsexpeditionen där den späda blonda tjejen och några andra kollegor sitter. Vi börjar diskutera hur vi ska lägga upp kvällens arbete och konstaterar snabbt att vi kör på precis så som vi alltid gör. Men nu var det ju den här gå-bredvid-tjejen som skulle ha någon att ta rygg på. Jag gillar att ta emot elever och allehanda olika människor som ska få en inblick i verksamheten så sett, men inte just ikväll. Kände mig trött och hängig och därmed inte speciellt sugen på att ta hand om någon som ska hospitera. Speciellt inte en tjej som ser ut som 17 år och fått sitt första sommarjobb efter första året på omvårdnadsprogrammet. Vi har haft sådana sommarvikarier och det är hopplöst. Det blir lekstuga av alltihop och ingenting görs. (Säga vad man vill, men det är vissa saker som ska vara på ett visst sätt...)
En bit in på arbetspasset kommer tjejen som går bredvid och berättade för mig att de inte behövde någon mer hjälp på den andra avdelningen och att jag skulle sätta henne i arbete.
Det är nu det pinsamma kommer. Mina fördomar. Jag ber henne att göra varm choklad och förevisar mycket noggrant och i detalj hur det ska göras, jag trodde ju att det här var någon ung tjej som inte visste så mycket om livet. Fy fan som jag bedrog mig.
Jag: "Här har du en kastrull, här har du mjölken, här har du chokladpulvret. Mjölk ner i kastrullen, chokladpulver ner i mjölken. Rör om och värm upp."
E (syrligt): "Åh nej! Hur ska mitt blonda huvud processa all den här informationen"
Jag: "Ehh.. ehh... det var inte så jag menade... fan, jag ber om ursäkt!"
Det skulle visa sig att hon jobbat inom branschen rätt mycket, var 22 år med skinn på näsan och var jäkligt duktig på det som är vanligt förekommande arbetsuppgifter på ett äldreboende. Jag är motbevisad och mycket imponerad. På jobbet så imponerar man inte på mig speciellt lätt, men jag är... uppriktigt imponerad!