Kul nyhet.
Jag har värsta roliga nyheten som jag vill delge er. Men jag hinner inte skriva något om det nu. Måste sova och så vidare.
Okej! Nu kör vi. Jag ska börja skriva på Frivilligbloggen. Det är en blogg som består av ett tiotal människor och det som vi har gemensamt är att vi på olika sätt är aktiva inom Svenska Röda Korsets olika verksamheter.
Frågan är vad mitt debutinlägg ska behandla. Jag har ett par uppslag i min lilla anteckningsbok. Alternativt får jag göra som kvällspressen och skriva text och sen slänga in massvis med bilder. Jag har en vag aning om att jag kommer arbeta en hel del med bilder, för inte många orkar läsa en lång text på Internet. Möjligtvis om man är superintresserad av ämnet alternativt skriver väldigt målande. Jag är inte så säker på att jag kan skriva speciellt målande... Så bilder it is!
Bisittare i över 20 mil… utan att komma nån vart…
... tänk vad mitt engagemang har tagit med mig på många härliga resor. Jag har varit på fotbollsmatcher, löptävlingar och allt möjligt. Den senaste tiden har vi dessutom varit på två cykeltävlingar eftersom våra kollegor i Halmstad har haft fullt upp.
Att sitta som bisittare i en följebil, runt runt på en 10000 meter lång bana är... ptja, det är intressant. Efter typ tre varv så kände jag liksom mig mätt på det. Då återstod typ hela dagen fylld med att åka med i en bil bakom cyklisterna. Bilen var dessutom en Hyundai. Jag menar... Trååååååkig bil. Tur att sällskapet var desto roligare.
Till nästa gång får de styra en vettig bil samt bättre kaffe. Då jävlar blir det nog asbra. Tips på bil;
FLÄÄÄÄÄÄÄÄSHIGT!
Sammanfattningsvis.
Jag vet. Jag har varit så sanslöst kass. Men okej.
Måndag. Första arbetsdagen efter fyra veckor lugn och ro samt en underbar vecka borta från Varberg. Jag och ena kollegan på kvällspasset hade kommit tillbaks från semestern. Hela arbetspasset gick jag runt och kollade till de gamla ungefär sjuhundra gånger för att inte ha tabbat mig med något. Vad jag vet så har jag inte det, men det är lätt att falla bort från de rutiner man själv har för att inte glömma bort något.
Tisdag. Jobb och tvätta kläder. Oerhört tråkig och grådassig Svensson-dag. En såndär dag som var till ingen nytta.
Onsdag. Jobbelijobb på kvällen. Rätt som det är på jobbet så ringer Sandra. Hon ville bjuda med mig på konsert med Hoffmaestro. Sagt och gjort. Lite halvt tveksam hakade jag på, men tveksamheten ändrades till nöjdhet när grabbarna kom upp på scenen. Bra jävla tryck och precis vad jag behövde. Hade inte sett Hoffmaestro live tidigare. I alla fall vad jag vet.
Torsdag. Jobb klockan åtta på morgonen. Mörbultad i hjärnan efter gårdagkvällen.
Fredag. Gick en gubbe kort på jobbet. Men det gick bra ändå, men det är inte kul. Så är det ibland. Trött och svettig kom jag hem strax före klockan sex. La mig i sängen och slösurfade Tuben på jakt efter något bra. Då händer det. På Booken klickar jag upp Sanne och "hej å hå, tjena läget?". Längesen jag hördes av, vilket beror på en alldeles särskild anledning. Trams och flams slutade med att jag gick från sunk till hunk (Okej, så hunkig som jag kan bli då...) på någon slags rekordtid. Hällde i mig ren sprit här hemma för att komma i stämning. Mod, mod, mod. Taxi hem till henne, Oboy-grogg (det är det nya!), prat om varför jag varit så kass på att höra av mig, och sen drog vi ut på krogen. Trevligt som fan får jag ändå säga, men enormt varmt. Svettades värre än värst typ. Dessutom så kände man typ knappt en enda kotte. Lika bra det. Spanade mest på kjoltyg ändå.
Lördag. Rödakorsade på Varbergsloppet där allt hände typ på typ två timmar. Vätskebrister gånger flera som resulterade i kollapser. Inte så konstigt när det var 25+ ute, och ännu varmare när man springer 10 km. Vad är det för fel på en del motionärer? Att springa en mil på vettig tid är asjobbigt i vanliga fall. När solen ligger på värre än Eric Amarillo så blir det helt olidligt. Med andra ord så får man se till att ha vätskat på sig ordentligt innan loppet, samt att slå av på tempot om det blir för varmt. Annars så kommer löparna få besök av mig eller mina kollegor. Vad jag vet blev 5 löpare avförda med ambulans till sjukhus. Det är dock rätt få med tanke på att det var flera hundra startande. Men ändå. Det är fem löpare för många. Förhoppningsvis har de lärt sig en nyttig läxa.
Trevlig grej var att jag träffade mammas kusin helt apropå utmed banan. Vi har inte träffats på flera år, så det var kul med en snabb pratstund. Hade gärna stått och surrat en längre stund, men det fanns inte riktigt tid för det tyvärr. Synd. Väldigt synd.
Söndag. Skriver blogg som sammanfattar hela veckan. Lyssnar på en massa musik och bara softar. Gör inte ett enda vettigt skit. Vila är "grej of the day".
Min lördagskväll.
Igår var jag och en kollega i Röda Korset ute och tog en spontan nattvandring. Allting var peachy, frid och fröjd till en början. Människor som grillade, stärkte sig med diverse drickbart och boomboxar på hög volym. Turister som promenerade runt Fästningen och längs med Strandpromenaden. Vädret var på topp och så även vi. Jag och kollegan till och med började nästan undra varför i hela friden vi var ute och vandrade. Vi bara gick omkring och glassade liksom.
Men så sänkte sig mörkret över Varberg, och då brukar det alltid hända saker. Tråkiga saker. Så även denna lördagskväll.
Jag och kollegan står och snackar när vi plötsligt hör ett jävla liv en bit bort. En kille som åkt på stryk, dessbättre inget allvarligt. Däremot var det lite upprörda känslor hos en närstående till den misshandlade. Kombinationen av adrenalin, alkohol och diverse annat gjorde att personen ifråga halvt om halvt började skälla på mig. Kollegan hade stuckit iväg för att hämta vår väska eftersom vi behövde lite mer förbandsmaterial. Som väl var så stod en polisman ett par meter bort, vilket gjorde att jag kände mig tämligen säker.
Kollegan kommer tillbaka och jag börjar skriva journal. Vad för skador personen hade, vad vi har gjort och så vidare. Då börjar det plötsligt bli ett fasligt levande på en uteservering ett klent stenkast från där vi står. Vi tittade väl upp lite grann och bort mot uteserveringen men sen fortsatte jag skriva. En polisman tillkallar oss, "det är en kille som blöder rätt kraftigt här borta...".
Vis av erfarenheten från tidigare så är det första jag frågar polismannen, innan jag ens går nära den misshandlade killen, om personen ifråga är lugn och fin. Jodå. Lugn var han, läskigt lugn. Här hade han fått en krossad flaska rätt i ansiktet och hade blod i precis hela ansiktet, men är ändå lugn som en filbunke. Svarade lugnt och sakligt på våra frågor, var väldigt tålmodig när vi tvättade bort allt blod i ansiktet, lika tålmodig var han när vi stripade ihop alla de sårskador som han fått i ansiktet. Sen tog Polisen över det hela med vittnesmål och allt vad det innebär.
Det var väl min lördagskväll i ett nötskal; bra väder, glada människor och senare på kvällen en släng av idioti och onödigt våld. Nu ska jag göra nåt helt annat tror jag... Bota min huvudvärk till exempel.
Strike a pose!
Ikväll hade vi möte med första hjälpen-gruppen. Vi pratade uppdrag inför sommaren, vi fikade (länge leve nya kollegan MK!), avhandlade diverse uppdrag, pratade tidningsartikel (!), det provades uniformer, tjötades lite allmänt och sen gick vi hem. Tanken ikväll var att ta lite PR-bilder på gruppen och dess medlemmar, men något sånt blev det ju inte... Istället blev det bara en spexbild på yours truly...
Socialt värre.
Ikväll hade vi möte med första hjälpen-gruppen. Flera roliga grejer är på gång, först ut bland roligheterna är att jag har roddat ihop en sida på Facebook för gruppen.
Enda som fattas är folk som "gillar" sidan... Det är där du kommer in i bilden lite fint. Tycker du att det ideella arbete som vi utför är hedervärt och bra så borde du klicka på knappen här under. Bara så du vet liksom.
Puss på dig som gillar! Ni andra får klara er med ett jätteargt öga.
Det man förlorar på gungorna…
... tar man igen på karusellen.
För första gången i världshistorien har vi i första hjälpen-gruppen tappat ett uppdrag. Men det gör inte speciellt mycket. Vi har en hel del andra uppdrag på gång.
Det här med våra uppdrag är rätt lustigt. Förra året såg vi ett trendbrott. Vi fick en hel kasse med uppdrag som vi inte haft förut. Inför sommaren 2011 så ser trenden ut som föregående år. Vi får in fler nya uppdrag, samt åtminstone ett fast uppdrag (som sträcker sig över flera tillfällen) som det ser ur i dagsläget. Vem som ska anlita oss och allt sånt där är lite hyschhysch fram till dess att allt är klart.
Jag saknar torsdagarna.
Det jag framför allt tänker på är de torsdagskvällar som spenderades Falkenbergsgatan. Tobbes torsdagsfika (länk till varenda fika-inlägg i en enda låååååång sida). Ett ganska skönt tvärsnitt av allt möjligt folk samlades en gång i veckan och fikade och snackade skit.
Men en dag så beslöt sig Tobbe för att upplösa det hela. Något som han hade sagt från första början. En dag kommer fikan inte att existera mer. Många, även jag, kunde först inte acceptera hans beslut. Lägga ner en sådan trevlig grej. Dålig stil. Men efter ett tag så insåg i alla fall jag att saker och ting inte varar för evigt. Inte ens en torsdagsfika.
Det innebär dock inte att jag slutat sakna fikan. Jag saknar den rätt mycket. Det var ju så enormt trevligt.
Mina torsdagskvällar har istället handlat enbart om Röda Korset. Varannan torsdag ska tilläggas. Igår hade vi möte. Ett riktigt GÖTT möte får jag ändå säga. Nya kollegan M hade bakat som en galning och det blev över hur mycket som helst. Nya intressenten E och jag visade sig ha gemensamma beröringspunkter. Hon är sjukgymnast och visste mer än väl vem min bror var.
Vi övade, pratade, diskuterade och... fikade. Som fasen. Enda felet var väl egentligen att ingen hade tänkt på att ta med sig något att dricka. Vi får tänka till lite till nästa gång, jag menar, någon måste ju ta med sig lite kaffe. Det finns liksom kaffebryggare i mängder i lokalen.
Nu ska jag fortsätta med min hemmakväll. Moget värre. Men så blir det när jag jobbar helg. Moget ända in i kaklet.
När man väl är med i tidningen…
... så slår de till med ett faktafel:
"/.../ Eftersom det var Tvååkersdagarna var det läkare i närheten som snabbt kunde titta till målsäganden som bröt näsan. /.../"
Fel. Fel fel fel fel feeeeel. Det var två första hjälpare från första hjälpen-gruppen i Varberg som var på plats. Hur vet jag detta..? Jag var en av de som var på plats. Ingen läkare gjorde sig tillkänna vad jag kan minnas (och det är hela händelseförloppet i detalj) och jag såg varken ambulansläkare eller hörde någon civilist påpeka att han/hon är läkare. Den aktuella skribenten är dock kontaktad och om Hallands Nyheter gör som jag vill, så kommer en rättelse inom kort.
En intressant sak med det hela är att jag lyckades skapa lite buzz på Twitter. Retweetad och svarad av Svenska Röda Korsets officiella Twitter och sen fick jag lite uppmuntrande ord från en polare. Sociala medier är grejen!
Men samtidigt. Så enormt jävla onödigt det är med våldsbrott. En kille får spö för att någon påstått att någon... Det är dock den bittra verkligheten. Tyvärr.